Italian 1532-1625 Sofonisba Anguissola was born in Cremona, Lombardy around 1532, the oldest of seven children, six of whom were daughters. Her father, Amilcare Anguissola, was a member of the Genoese minor nobility. Sofonisba's mother, Bianca Ponzone, was also of an affluent family of noble background. Her mother died when Sofonisba was four or five. Over four generations, the Anguissola family had a strong connection to ancient Carthaginian history and they named their offspring after the great general Hannibal, thus the first daughter was named after the tragic Carthaginian figure Sophonisba. Amilcare Anguissola encouraged all of his daughters (Sofonisba, Elena, Lucia, Europa, Minerva and Anna Maria) to cultivate and perfect their talents. Four of the sisters (Elena, Lucia, Europa and Anna Maria) became painters, but Sofonisba was by far the most accomplished and renowned. Elena became a nun (Sofonisba painted a portrait of her) and had to quit painting. Both Anna Maria and Europa gave up art upon marrying, while Lucia Anguissola, the best painter of Sophonisba's sisters, died young. The other sister, Minerva, became a writer and Latin scholar. Asdrubale, Sophonisba's brother, studied music and Latin but not painting. Self-portrait, 1554Her aristocratic father made sure that Sofonisba and her sisters received a well-rounded education that included the fine arts. Anguissola was fourteen years old when her father sent her with her sister Elena to study with Bernardino Campi, a respected portrait and religious painter of the Lombard school, also from Cremona, Sofonisba's home town. When Campi moved to another city, Sofonisba continued her studies with the painter Bernardino Gatti (known as Il Sojaro). Sofonisba's apprenticeship with local painters set a precedent for women to be accepted as students of art.[citation needed] Dates are uncertain, but Anguissola probably continued her studies under Gatti for about three years(1551-1553). Sophonisba's most important early work is Bernardino Campi Painting Sofonisba Anguissola (c 1550 Pinacoteca Nazionale, Siena). The double portrait depicts her art teacher in the act of painting a portrait of her. In 1554, at age twenty-two, Sofonisba traveled to Rome, where she spent her time sketching various scenes and people. While in Rome, she met Michelangelo through the help of another painter who knew her work well. Meeting Michelangelo was a great honor for Sofonisba and she had the benefit of being informally trained by the great master. Lucia, Minerva and Europa Anguissola Playing Chess, 1555. Museum Navrodwe, Poznan, Poland.When he made a request for her to draw a weeping boy, Sofonisba drew 'Child bitten by a crab' and sent it back to Michelangelo, who immediately recognized her talent (this sketch would continue to be discussed and copied for the next fifty years among artists and the aristocracy) Michelangelo subsequently gave Anguissola sketches from his notebooks to draw in her own style and offered advice on the results. For at least two years Sofonisba continued this informal study, receiving substantial guidance from Michelangelo.   Related Paintings of Sofonisba Anguissola :. | Selbstbildnis | Self Portrait | Portrat des Philipp | Infantas Isabella Clara Eugenia and Catalina Micaela | Phillip II Holding a rosary |
Related Artists:
Albijn Van den Abeele
painted Coppice at Sint-Martens-Latem in 1898
Joseph Marie Vien
French Neoclassical Painter, 1716-1809 French painter, draughtsman and engraver. He was one of the earliest French painters to work in the Neo-classical style, and although his own work veered uncertainly between that style and the Baroque, Vien was a decisive influence on some of the foremost artists of the heroic phase of Neo-classicism, notably Jacques-Louis David, Jean-Fran?ois-Pierre Peyron, Joseph-Benost Suve and Jean-Baptiste Regnault, all of whom he taught. Both his wife, Marie-Therese Reboul (1738-1805), and Joseph-Marie Vien fils (1762-1848) were artists: Marie-Therese exhibited at the Salon in 1757-67
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.